I veckan har jag läst två bra debattartiklar om hur svenska politiker undandrar sig ansvar:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sverige-fortjanar-battre-politiker_3565088.svd

http://www.di.se/#!/artiklar/2014/5/16/kommentar-stodhjulen-ar-av/

Den första handlar om brist på ansvarstagande och väljarförakt i största allmänhet. Den andra handlar om hur politikerna inte längre kan undandra sig ansvaret för hushållens skenande skulder. Båda artiklarna är mitt i prick.

Att vi har en representativ demokrati och inte en direktdemokrati med folkomröstningar om allting beror på att styrandet av ett land är en för komplex och stor uppgift för att enskilda medborgare skall kunna sätta sig in i alla frågor. Detta ställer höga krav på de politiker vi väljer som våra representanter. Krav som även innebär att de måste våga fatta beslut som ogillas av vissa högljudda väljargrupper. Även om det riskerar att kosta dem makten, eftersom seriösa politiker ser till det allmänna bästa på lång sikt, inte till sin egen plats vid den kortsiktiga köttgrytan.

I stället för att vi har en välskött representativ demokrati så har svensk politik har urartat till en tävling om vem som kan lova att stoppa mest pengar i medelklassens fickor under de kommande fyra åren, samt en ängslig trianguleringsdans där man desarmerar motståndarens förslag genom att göra dem till sina egna. Om politiken är långsiktigt hållbar eller inte struntar man i. Fattigare människor i de allt mer miserabla förorterna struntar man i, för de röstar ändå inte. Hur det skall gå för våra barn och barnbarn struntar man också i för det blir någon annans problem.

Den nuvarande regeringen har slagit alla tidigare rekord i sådan kortsiktighet, populism och allmän uselhet. Tyvärr har oppositionen inte visat speciellt många tecken på att man vill stå för ett bättre synsätt. Med vissa undantag - företrädare för Mp och V har faktiskt visat visst intresse för att ta ansvar i frågan om hushållens skulder. Tänk att jag som egentligen är "allmänborgerlig" skulle komma att betrakta Mp och V som de mest ekonomiskt ansvarstagande partierna. Märkligt, men så är det faktiskt...

Fast detta är bara små glimtar av klarhet och insikt i den allmänna politiska sörjan. Jag börjar allvarligt fundera på att ta konsekvensen av svenska politikers uselhet och skriva "Kalle Anka-partiet" på nästa valsedel, och då är jag ändå en ordentlig väljare som egentligen känner (eller snarare vill känna) respekt mot det demokratiska system som människor i andra delar av världen fortfarande offrar sina liv för. Det vore förstås bättre att engagera sig själv politiskt, men eftersom medlemmar, valarbetare och till och med riksdagsledamöter förväntas vara politisk boskap som anpassar sina åsikter och i allt förblir trogna Den Store Ledaren i partitoppen så har jag en känsla av att min politiska karriär skulle bli kort.

Fast det vore förstås både kul och intressant att prova...

På den här bloggen kommer det att förekomma oregelbundna inlägg med små funderingar. Ibland kluriga, ibland glada, ibland surmulna, ibland välskrivna och tänkvärda men också ibland rena skiten...

Igår bläddrade jag igenom den där flashiga design- och livsstilstidningen som brukar följa med GP. Oftast brukar den åka rakt i pappersåtervinningen eftersom jag betraktar den som meningslös. En variant på de glättiga magasinen man brukar hitta på flygplan. Livsstil och åter livsstil. Yta och tomhet.

Den här gången bläddrade jag ändå igenom tidningen och hitta en annons som fick mig att reagera. Annonsen gjorde reklam för en dejtingtjänst, där man erbjuder sig inte bara att para ihop människor med liknande intressen och preferenser utan även att utföra ”arbetet” med att träffa kandidaterna åt den sökande...

OK. Jag vet att många mäniskor går genom livet med en checklista på egenskaper som en partner skall ha. Saker som bra jobb, god inkomst, attraktivt utseende, coola intressen, fin bostad mm. Allt mer vilsna, ensamma och desillusionerade söker de efter någon som kan ge en ”bock” på alla punkter i stället för att slappna av och följa sina känslor. Men... när till och med första ”dejten” börjar ses som ett arbete som skall utföras av någon betald ”expert”, då har det väl ändå gått litet långt, eller?

Kanske var det romantiska idealet en historisk parentes. Kanske är vi på väg mot en ny era där äktenskap arrangeras, inte av föräldrar eller släktingar utan av professionella äktenskapsmäklare. Givetvis sådana som arbetar efter väldokumenterade rutiner, processer och procedurer och vars verksamhet genomsyras av ett ”systematiskt kvalitetsarbete”. Avdragsgillt såsom hushållsnära tjänst bör det givetvis också vara.

Min fru (som jag aldrig jämförde med någon lista den där gången för många år sedan) tycker inte att det är så konstigt. Jobbar man för mycket och har dåligt med tid så kanske man behöver en sådan tjänst. Och hon har ju själv ibland med varierande framgång försökt para ihop personer i bekantskapskretsen...

Min fru är alltid förstående och dömer aldrig andra människor. En av hennes många bra egenskaper.

Bock...